Att vara tjej och kranförare kräver sin kvinna, och det finns det många orsaker till. Linda måste klara mer än de flesta män i samma bransch. I detta porträttet från sommarutgåvan av KynningsrudNytt, kan du läsa mer om henne samt teman mångfald och tolerans.
v naturliga skäl blir de flesta förvånade när Linda Sam- slått dyker upp med sin stora, gröna 250-tons mobil- kran. En feminin blondin med långt hår bakom ratten
är både överraskande och imponerande, men kanske också kan vara lite skrämmande för vissa.
Den mansdominerade bygg- och anläggningsbranschen har alltid präglats av en «grabbig» kultur. Arbetet är tungt, men oförskäm- da kommentarer slinker lätt ut. Det har Linda fått erfara.
– Som tjej i ett mansdominerat yrke måste man kunna ge svar på tal, för man får inte samma respekt på byggarbetsplatsen som männen. Om jag säger ifrån kan männen bli mer arga på mig än på en man som säger ifrån, berättar hon. Då är det lätt att hamna fel ibland.
Som tur är får hon fullt stöd av sin chef, som har förståelse för de utmaningar hon ställs inför. Hon berömmer också Nordic Crane som gör plats för kvinnliga maskinförare.
– På Nordic Crane får jag full stöttning och respekt. Jag tycker att det är bra att man försöker få in fler kvinnor i det här jobbet. Vi är två kvinnliga kranförare som skickas ut för att göra precis samma sak som männen. Det är bra, skryter Linda.
Respekt och tolerans
Linda uttrycker sig rakt och tydligt, är öppen och skrattar mycket. Hon verkar inte vara särskilt lättstött och kan bita ifrån när det behövs.
– Jag kör en stor kran och är väldigt utåtriktad, men jag vet att de som är annorlunda har svårare att bli respekterade. När jag kom med kranen till jobbet jag är på just nu var kunden, före- taget TiZir, väldigt medvetna om problemet. Deras chef lägger stor vikt vid att alla ska behandlas på samma sätt, oavsett kön och hudfärg. Mångfald och inkludering är något samhället borde lägga mer fokus på. För mig har det fungerat väldigt brapå just det här uppdraget eftersom TiZir jobbar så mycket med inkludering och är medvetna om problematiken i branschen. Det här är faktiskt en av de första arbetsplatserna där jag verkligen har fått respekt, och det har varit väldigt befriande. I byggbranschen generellt har vi en lång väg att gå när det gäller jämställdhet och tolerans, säger hon.
Vi gör skillnad
På grund av det bemötande hon får som kvinnlig kranförare på byggarbetsplatserna har hon flera gånger funderat på att byta bransch. Egentligen är hon utbildad undersköterska, men hon har också övervägt butiksjobb.
– Ibland tänker jag att det skulle vara enklare att sluta. Men det blir inte än på ett tag, för jag trivs väldigt bra på jobbet. Någon måste dessutom visa att kvinnor klarar det här jobbet precis lika bra som män. Jag har fått bra stöd av Eirik (Kynningsrud). Han är en väldigt cool chef och den enda mannen jag bråkar med. På Nordic Crane är man inte bara en siffra, om du frågar mig, utan de bryr sig verkligen om sina anställda. Det är viktigt, betonar hon.
Det fick hon inte minst erfara när hennes mamma plötsligt och tragiskt gick bort i höstas. Linda blev tvungen att sjukskriva sig och åka hem till gården för att ta hand om sin pappa.
– Jag fick bra stöd och ingen tjatade på mig att komma tillbaka till jobbet. De brydde sig bara om mig, och det betydde väldigt mycket, säger hon.
Stolt mamma
Det var hennes före detta make, Åge Askeland, projektledare på Nordic Crane, som fick in Linda i branschen. Han jobbade som kranförare när de träffades.
Hon var 22 år gammal och det fanns inte mycket som talade för att hon skulle börja i bygg- branschen. Hon har aldrig varit någon pojkflicka. Det var hästar som gällde för tjejen som växte upp på en gård i Egersund med
mamma, pappa och en bror. Hon utbildade sig till undersköt- erska och trivdes med jobbet.
– Jag träffade Åge på ett hästevenemang i Egersund. Vi blev tillsammans och han tyckte att jag skulle bli kranförare. Han är väldigt rolig och ger 150 % av sig själv till företaget, medarbetarna och kunderna. Han är en stor tillgång för företaget och dessutom är han världens bästa exmake. Det var han som fick in mig i det här yrket och företaget, säger hon. Linda och Åge gick skilda vägar 2015 men har dottern Linn-Iren tillsammans. Hon är 17 år och inte lik någon av sina föräldrar, om man ska tro Linda.
– Både Åge och jag är «väldigt mycket». Vår dotter är lugn och snäll. Åge och jag har praktis- ka yrken, men hon är helt annor- lunda. Hon går en studieför beredande gymnasieut- bildning, vill bli lärare och har varit tillsammans med sin pojkvän Daniel i två år. Hon är en klippa, säger Linda stolt.
Linda og Lothepus
Linda har goda skäl att vara stolt över dottern, men kanske är det inte heller så illa att vara sprallig och intensiv som Linda. Hon sprider mycket glädje omkring sig, och som den
utåtriktade person hon är har hon inget emot uppmärksamheten hon får som kvinna med en stor kran.
– Jag sticker ut på flera sätt. Många pratar med mig och jag får mycket uppmärksamhet, vilket är bra reklam för Nordic Crane. Jag trivs väldigt bra med mitt jobb, jobbar hårt och känner mig som företagets clown. Någon måste jag åta sig den rollen och jag vill att människor ska må bra. Om de skrattar åt mig eller med mig spelar ingen roll så länge de har roligt, säger hon.
En som har charmats av Linda är Lothepus. Han träffar ofta på henne när han är ute på jobb för Haugesundsavdelningen i Odda, och med tiden har en vänskap växt fram mellan dem.
– Han kör grävmaskin. Jag retade honom genom att säga att vem som helst kan köra grävmaskin eftersom det är så enkelt. «Att köra kran däremot …» Sedan var tävlingen igång mellan
oss och vi har väldigt roligt, säger hon.
Blir männen rädda?
Linda har ingen man i sitt liv. Det har hon inte tid med och själv tror hon att hon kanske inger en viss rädsla.
– Mitt yrke kanske har gjort mig lite väl självständig. Dessutom har jag många järn i Det kan skrämma iväg männen. Vid sidan om mitt krävande arbete har jag sammanlagt sex lägen- heter som jag hyr ut. Hus och bilar är mina fritidsintressen. Så kanske har jag inte tid heller, skrattar hon.
– Jag har också en Audi MTM RS6 som jag har renoverat och drömmen är att åka på utställning med Jag har redan varit på träff i Rudskogen. Ifjol åkte jag dit ensam utan att känna någon. Det kanske är något som jobbet har lärt mig. Man lär ju känna folk bara man vill, säger hon.
Krisläge
Linda har många bollar i luften och en av dem är att planera 40-årsfirandet. Att hon fyller 40 är en sanning hon har svårt att
acceptera. Enligt henne själv har hon 40-årskrisernas 40-årskris!
– Egentligen är jag rädd för att fylla 40. Jag är ju inte en dag äldre än 28! Det jag önskar mig är pengar för att hoppa fallskärm och bungyjump. Det här året ska jag fokusera på mig själv. Jag har redan ägnat många år åt att renovera hus och göra saker för andra. Livet går dig förbi om du sitter i en mobilkran 31 dagar i månaden. Jag vill jobba mycket, men också ha ett liv utanför jobbet, säger hon.
När man nu ändå måste fylla 40 tycker hon att det ska firas. Hon har hyrt en lokal med utsikt mot havet. Hon har också hyrt in ett band och bjudit in barndomskompisar, kollegor, familj och vänner från Arendal, där hon bor.
– Jag hoppas att det blir en härlig dag! Livet är så skört. Se bara på mamma som gick bort så snabbt. De upptäckte hennes cancer 2017 men glömde att ge henne beskedet, så hon fick ingen behandling. När de upptäckte det på nytt var det för sent och hon dog kort därefter. Om vi har möjlighet att fira ska vi göra det. Mamma firade livet. Nu ska jag också göra det, avslutar hon.
Med all respekt Linda, det tycker vi verkligen att du förtjä
